Karin Lilja funderar

Sonen har ett stort blåmärke och en sårskorpa på benet.
- Vilket blåmärke! säger jag.
Han tittar förvånat på sitt skenben.
- Ja. Oj! säger han och börjar peta på sårskorpan.
Har man en sårskorpa, måste man bara peta.

Kom och tänka på Theo och sårskorpan när jag pratade med min kollega Anders här om dagen. Han har fått ett rättmätigt break som skribent, och jag hade - för något ska man väl ändå prata om när man äter lunch ihop - frågat honom om han tänker på dem han skriver för. Han skriver ju för Svenska Dagbladet och når till en bred läsekrets. Han hade nyss berättat om att han fick rätt många kommentarer och brev, fast färre än man kanske fick för tio år sedan på samma kolumn, eftersom allt fler av läsarna föredrog att ha en direkt dialog genom sociala medier.
- Nä, sa han. Jag tänker inte på dem jag skriver för. Jag vill ju såklart nå fram och förändra, men jag sitter inte och tänker på dem när jag skriver.
Vi pratade vidare om annat, men jag fortsatte inuti mig att grubbla över hans svar, och jag kände en viss avundsjuka över den lätthet han verkade känna inför sina läsare.

Michael Nyqvist sa nyligen i en intervju att det svåraste med att skriva en bok var “att någon skulle läsa den och sedan bedöma”. För några år sedan hade jag tänkt: men för helvete, skriv inte då, det var väl ingen som tvingade dig.
Allt som oftast läser jag i intervjuer om kända skådespelare, regissörer, författare som inte vill läsa recensioner. Äh, skärp er, vad knäppa ni är, det är ju bara en recension, har jag nog tidigare tänkt, om jag alls har tänkt. Vad konstigt att inte vilja läsa recensioner, det måste vara kul att få reda på vad andra tycker. Kan ni inte ta lite kritik, va?

Jag skrev på Dagens Nyheters ledarsida 1994-97 och var något slags underbarn, handplockad av Nycander och Schein. Jag, som bara ville skriva om pop och miljö, fick en plattform att uttrycka mina åsikter från. Jag visste inte ens om jag tyckte något. Jo, jag visste vad jag tyckte om popmusik och miljö, men det kändes lite futtigt att skriva om. (Miljöämnet var inte så hett då, och pop på DN sidan 4 - ja, du.) Så jag skrev om det jag såg och upplevde, utgick från mina egna iakttagelser. En del blev inte så bra och en del blev bra.
Efter ett tag märkte jag att andra människor hade åsikter om vem jag var. Inte bara om vad jag skrev, utan om vem jag var som person. Utan att de träffat mig! Smickrande, javisst, att andra människor brydde sig om mig så pass mycket att de hade en uppfattning, och oftast var kommentarerna snälla. De tyckte att jag verkade rar och duktig. Jag var cute and cuddly, cute and cuddly som pingvinerna i Madagaskar. Men med tiden kändes det allt mer olustigt. Inte kunde de veta vem jag var? Eller kunde de det? Ville jag avslöja mitt inre genom det jag skrev, eller var helt enkelt det jag skrev ett slags: hallå, jag finns?
Till slut kunde jag inte skriva mer. Jag sa upp min kolumn på DN, blev allt mer redaktör och slapp på så sätt lite snyggt undan att behöva skriva längre texter. Jag var ju chefen, ett ledarämne, inte behövde jag skriva något. Jag startade firmor och blev intervjuad i tidningarna - så slapp jag göra intervjuer själv. Mycket smidigt.

Sedan - några år senare, när jag smält allt och satt i min lilla tvåa på Kapellgatan i Malmö med två barn och man och tvättstuga och massor att berätta - blev jag förbannad över att ingen ville läsa mig längre, att alla plattformar var borta. Förbannad på mig själv, alltså.
I och för sig skrev jag hela tiden, men för någon annan. Det var en bok på uppdrag, webbcopy på uppdrag, andras röster som skulle bli hörda genom min vassa penna. Jag har alltid kunnat leva mer eller mindre på min penna, och jag vet att jag är privilegierad därigenom. Det har sällan varit några längre utfärder från skrivandet - det senaste året undantaget, då jag jobbat som kommunikatör och till och med fått lägga ut en del skrivuppdrag.

Så fick jag till slut publicerat mina egna tankar igen i tryckt form, genom boken Växla ner. Verkligen roligt och jag har fått övervägande bra kritik. Jag skrev boken snabbt - vilket märks om man vet hur jag skriver när jag skriver mer noga - för att slippa grubbla, men tänkte hela tiden på hur den skulle läsas. Därför blev vissa passager onödigt vaga och ointressanta. Men jag försökte inte tänka så mycket, utan bara skriva på, och det visade sig fungera. Jag har under de senaste tio åren blivit en fena på att skriva för andra, skriva vad jag tror att andra tror att de vill läsa, så till slut vet jag inte vad jag egentligen tycker och vad jag tror att andra vill att jag tycker. Kan en köpt penna bli en fri penna igen, eller har något för evigt gått förlorat när den fått anpassa sig för målgrupper och marknad?

Förlaget undrar om jag har något på gång, och jag skriver och skriver och kommer aldrig fram till dörren. När koncentrationen släpper googlar jag efter blogginlägg eller tidningstexter om boken. Det är som sårskorpor, jag kan inte låta bli, måste titta, måste pilla. Även om det som skrivs är till största delen snällt - möjligen tycker några att jag är allt för privilegierad för att få lov att skriva om det jag skrev, men det är ju svårt att göra något åt - kryper det in i hjärnan på mig. Mina läsare blir inte en diffus massa, utan det blir Ann och Berit och Carl. Eller snarare Cecilia, jag har mest kvinnliga läsare. Och så tänker jag på vad mamma ska tycka, och min man, och brevbäraren. Jodå, efter de där artiklarna i Skånskan har jag blivit kändis i Höör - kan jag skriva om Höör då?

Plötsligt avundas jag fiktionsskribenterna. Inte minst för att de kan peta och peta i sina sårskorpor. Inte bara kan, de ska. Det ingår liksom i deras arbetsbeskrivning.

Plötsligt vill jag nog bara skriva om pop och miljö. Och plötsligt vill jag bara strunta i om denna text blir läst. Eller inte.

Hunden snor fjärrkontrollen till teven och rusar triumferande över gräsmattan med manicken i käften och de långa öronen rakt ut; svansen står som en panasch. Jag slänger mig efter honom och får nästan, men bara nästan, tag i honom. Endast mitt ringfinger hakar tag i hundhalsbandet, hunden springer i full fart och så blir det plötsligt ett före-efter-ögonblick. Före skadan – och efter. Jag har sträckt ringfingret, en gubevars banal åkomma, inget att beklaga sig över eller åkalla yrkespersoner i vita kläder för, men det gör ont. Riktigt ont.

Jag ynkar mig och går med handen som hade jag armen i en osynlig mitella, får hjälp att skära bröd och öppna syltburkar en hel dag. Blir varsam med hela min kropp, tassar runt i barnens rum när jag drar ner rullgardinerna, medveten om hur jag i varje fotsteg sätter fotsulan vid golvet, den luggslitna mattan, en knölig bit lego gör inte ont om man ställer foten långsamt på den. Det är som om smärtan i fingret gör att jag ser hela min kropp, jag går in i mig själv. Blir sedan orolig – tänk om smärtan håller i sig? Kommer jag kunna skriva på datorn då? Laga mat? Ta hand om barn och hund och hushåll? Blir jag ett kolli? Utredd? Hamnar i vårdsvängen? Kommer mitt liv vara så här?

En god natts sömn senare mår jag mycket bättre. Smärtan finns kvar, men mer lågmäld, mer molande. Denna dag kan jag skära min lunchlimpa och skriva på datorn.

Sträckt ringfinger är en naturligtvis väldigt fånig åkomma, och förr, när jag var yngre, hade jag inte brytt mig särskilt om den. Ett sträckt finger här, en nackspärr där – något som var jobbigt en stund, men gick över.

Men nu. Det är en lyx att vara vid hälsa. Om det så bara är att tillfriskna från ett krånglande finger.

Även detta ur byrålådan:

Jag och en arbetskamrat hade precis avslutat vår lunch och skulle korsa Nordenskiöldsgatan när en cyklist började vifta till synes okontrollerbart med sina armar. Jag tittade generat bort och tänkte att det bor många konstiga människor i Malmö, men cyklisten visade sig vara en bekant som arbetar som projektledare på en reklambyrå.

Hon stannade cykeln, och jag berättade att vi under lunchen utvärderat den konferens som jag och kollegan arbetat med, och som vår projektledarbekant varit på.

– Det var en bra konferens, sa hon. Jag har bara ett klagomål: det var för lite tid avsatt till att träffa de andra spännande människorna i publiken. Visst, de twittrade och gjorde inlägg på nätet, men jag skulle vilja umgås, möta dem på riktigt. Det var ju en alldeles speciell dag vi var med om, och jag skulle ha velat att vi hade fått lov att prata av oss. Tillsammans, bara vi. Vi som var där. Det finns något alldeles unikt i det: att träffas på riktigt.

– Javisst, så är det ju, sa min arbetskamrat som var den som satt samman konferensens digra och med rätta bejublade program. För de flesta av föreläsningarna kan du se gratis på webben. Det allra mesta finns där redan. Eller så har man läst boken om det. Det enda som blir kvar som kanske kan vara värt att betala för är att få träffa andra människor. På riktigt.

– Att vara en av de som var där, som var med, sa vår bekant.

– Som att ha varit med på Woodstock eller ha sett Oasis första Europaspelning på Hultsfredsfestivalen 1994, sa jag.

Jag såg nämligen Oasis där och då, ett faktum som jag är noga med att inte låta någon glömma.

– Vi som arbetar som konsulter har inte möjlighet att lägga en hel dag – än mindre två dagar – på en konferens, sa projektledaren. Då gluttar vi hellre på en webbinspelning av konferensen samtidigt som vi jobbar med annat. Då går vi inte miste om innehållet, men vi förlorar ju alla tillfället att ha ett gemensamt ögonblick med en liten, utvald grupp.

Kollegan och jag begrundade detta, och så löste vi upp det tillfälliga, helt unika, mötet och gick var och en till vårt.

Så gräver vi djupt ner i byrålådan igen:

När jag var i övre tonåren och fortfarande bodde hemma, brukade jag ha köksradion på när jag lagade mat. Vi bodde i ett gathus mitt i centrala Lund, och ljud från förbigående människors prat, buller från bilar och tåginbromsningar blandade sig med musiken. Det var nytt med närradio då, och i Lund fanns det en studentradiostation, Radio AF 99,1 MHz – ett måste för alla som ville hänga med. Och hänga med, det ville jag. Kanalen blandade den senaste topplistemusiken med smalare tongångar.

Så jag stod där och kokade spaghetti och lyssnade på The Smiths och Milli Vanilli, och jag fick tack vare Radio AF en riktigt fin populärmusikalisk grundutbildning.

När jag flyttade hemifrån kändes det ofta tyst och ensamt, och så fortsatte vanan att alltid ha musik på, särskilt när jag lagade mat. Det var som om maten blev godare av musiken; den inspirerade till kulinariska stordåd.

Vid trettioett års ålder blev jag gravid och fick rådet av barnavårdscentralen att små barns öron var känsliga – lyssna inte på skvalmusik. Så jag stängde av stereon i köket, för inte ville jag skada mitt barn. Och jag slutade lyssna på min Walkman, för tänk om jag gick miste om minsta knyst från minsting när vi var ute på våra flertimmarslånga promenader i Malmö city.

Efter ytterligare ett barns födsel var jag en lite coolare mamma och började sätta på musiken igen. Men något hade hänt.

För det första hade hela iPod-revolutionen kommit, vilket krävde en investering i teknik som jag inte hade pengar att göra just då. För det andra – viktigare – hade jag så helt kommit ur vanan att lyssna på musik, att vartenda musikstycke upplevdes som om jag hörde det för första gången, även om jag visste att jag hört dem hundratals gånger tidigare. Blame it on the boogie fick mig att bränna vid bechamelen, och jag skar fingertopparna av mig för en sjyst basgång.

Jag satte av. Insåg att jag numera inte levde ensam längre och att min vardag är så fylld av ljud – steg på grusgångar, dataspel, barn som leker Tarzan, vägbyggen, fläktar, grannar, allt låter – att det var en njutning att få laga mat i tystnad. Inte prata med någon, inte höra något annat än de ljud som matlagningen i sig ger ifrån sig: sjudandets susning, det tjocka ljudet av kokande boeuf bourgignon, degskrapans svisch, vispens skatt-skatt-skatt.

Nu ser jag det som en lyx att få ägna några timmar en söndagseftermiddag åt ett tyst bröd- och bullbak. Jag bakar massor på en gång, för det går lika snabbt att baka tio limpor som två, har jag märkt. Det blir som meditation, en inåtvänd övning som respekteras av alla i familjen, för de vet att utkomsten är välsmakande bullar.

För mig blir det en övning i närvaro och sinnlighet. Jag häller hela kardemummafrön i den tunga grå kinesiska morteln och prickar kärnorna en och en med pistillen. Knak. Knak. Häller i mjöl och mjölk och smör och socker och salt. Och så jäst, förstås. Sätter på hushållassistenten som stadigt knådar degen i fem minuter. Fem bullriga minuter, men ett buller som betyder arbete, fridsamhet, harmoni, och då stör det mindre.
Xxx

Några ströanteckningar från byrålådan:

Är på seminarium och lyssnar på forskaren Jonas Bjälesjö. Han berättar att det inte finns några officiella klockstaplar eller andra stora ur på hela Hultsfredsfestivalen – trots att det är viktigt för festivalpubliken att passa tiden så att de inte missar spelningarna. Hans förklaring är att de mer än tjugotusen ungdomarna som besöker festivalen vill leva där som i en bubbla – utan föräldrar och med möjlighet att utforska sin identitet – och att klocklösheten förstärker den känslan.

Och, tillägger han nyktert, har ändå alla klockan på sina mobiler ändå.

*

”Det är enkelt att drunkna i en flod av alla detaljer, och nyckeln till att inte känna sig stressad är att komma ihåg att tidsbrist faktiskt är brist på prioriteringar”, skriver entreprenören Timothy Ferriss . xxxx

*

Den nypensionerade mannen tittade på mig och pekade på sin handlov. Han sa:

– Karin! Det är en sak som är viktig och det är det här.

Han knackade på handloven.

– Jag har tagit av den. Jag tog av klockan. Efter ett helt arbetsliv tog jag av klockan. Det gör hela skillnaden. Tidigare tog jag tid på allt. Visste att det tog exakt sex minuter att åka från huset in till stationen. Och jag gasade på i bilen, körde hundratrettio kilometer i timmen in till Lund. Men i dag. Det får ta den tid det tar. Jag sätter fartmätare på hundra, och så kommer vi till Lund när vi gör det.

Jag visade min likaledes armbandslösa vänsterarm och vi myste över vår listighet.

Ta av dig klockan!

*

På Slussens tunnelbanestation i Stockholm. ”Linje 17 mot Åkeshov 3 min” står det på skylten. Det går någon minut. Det står fortfarande ”3 min”. Jaha.

Ytterligare någon minuts väntan. Har det inte gått tre minuter redan? Det stod ju tre minuter? Jag, som inte egentligen alls har särskilt bråttom, börjar vicka lite med tårna, som om jag lyssnade på musik. Jag vickar snabbare och snabbare, nästan stampar. Kan inte det förbannade tåget komma nu? Det skulle bara ta tre minuter.

Och så ”Linje 17 mot Åkeshov 1 min” och sekunden efter kommer tåget ut ur sin tunnel, med lyktorna som glada ögon i plåtnyllet.

Xxxx Det tog nog tre minuter. Men vad skulle jag egentligen med den informationen till? Vilken nytta xxxx

Dagens utgrävningsskörd. Lite längre, men så är det ju söndag också:

Jag blev bjuden på fyrtioårskalas. Jubilaren och alla andra vuxna på festen, utom jag och min man, var ingenjörer. De flesta hade civilingenjörsexamen. Några hade disputerat.

Kalaset var trevligt. Jubilaren och hennes man är intresserade av matlagning, och de fyllde oss med läckra rätter. Ingenjörerna runt bordet var av det sociala slaget – sådana som arrangerar squtt i overall och bär lustig mössa under studietiden – och stämningen blev snabbt hög.

Framåt varmrätten noterade jag att samtliga vuxna – utom min man och jag – bar samma typ av armbandsur: en unisexmodell i metall med digitala siffror och många knappar. Jag och min man bär normalt inga armbandsur, utan noterar tiden genom att titta på våra mobiltelefoner. Inte heller denna festkväll var vi urbärare.

Jag hade tidigare märkt, i andra sammanhang, att allt färre använder sig av armbandsur. De som ändå brukar använda sådana bär dem ofta som ett smycke eller modeuttryck. Min mamma bär armbandsur. Och min pappa. Men inte jag. Jag äger en klocka, men den ligger i en låda.

Själv minns jag hur stolt jag blev över mitt första armbandsur. Jag tror att jag fick den när jag fyllde sju. Det hade remmar i grönt imitationsläder. Jag fick kontakteksem av uret och vi fick byta till en rem i vit glesväv, som skyddade huden mot metallen.

Jag var motiverad att lära mig klockan. Att kunna klockan och att bära ur var ett steg mot vuxenlivet.

Min äldste son fick ett armbandsur när han fyllde sex år. Visst, han tyckte att det var fint, men jag märkte att det inte fyllde honom med känslor. Klockan var inte ett tecken på mognad, en passage, utan den var – en klocka. Nu har snart två år gått och sonen har ibland på sig uret, men det verkar vara mest som en kul grej. Vad tiden är ser han på köksklockan eller på datorn. Trots att han nu är skolpojke tycks inte tiden i sig ännu intressera honom nämnvärt, även om han inte gillar att vara försenad till skolan.

Genom mitt yrke träffar jag många människor i tjugo-trettio-årsåldern, och bland dem märker jag till stor del en avsaknad av armbandsur. Det finns ju klockor överallt – på väggar, pennor, telefoner, mikrovågsugnar, bilar, tvättmaskiner, kylskåp, i tågkupéer – så en investering i ett eget ur upplevs väl inte som helt prioriterat.

Och vad är en klocka? Det är en klocka. Inget mer.

Det ett eget ur med minut- och sekundvisare gör, är att skapa en hypermedvetenhet om tiden. Kanske har klockan till och med ett inbyggt stoppur där ägaren kan mäta ner till en hundradels sekund. En minut hit eller dit gör stor skillnad – det handlar om hela sextio sekunder. 60,00 sekunder för att vara exakt. Kommer du en minut för sent till ett möte med en armbandsursbärare, stjäl du 60,00 sekunder ur dennes liv.

För den som kontrollerar tiden genom att titta på en mobil som annars ligger nedstoppad i fickan eller handväskan, eller som stämmer av sin tidsuppfattning mot ett väggur eller en bärbar dator, är det svårt att vara så exakt. Personen får inte tiden uppdelad i sekunder eller enstaka minuter, utan i femminuterssjok. Du börjar inte oroa dig över en försenad träff förrän du är fem minuter sen – att söla en eller två minuter får ingå i felmarginalen. De kan skyllas på en försenad buss eller ett oväntat sammanträffande i porten.

När jag gick på Journalisthögskolan gjorde några klasskamrater ett skolradioinslag om vårt förhållande till tiden. En av intervjupersonerna var Anna i vår klass. Anna är en kreativt begåvad människa, och vid den tiden hade hon tillbringat en period utan klocka. Hon gick upp när hon var otrött och lade sig när hon var opigg. Dagarna ägnade hon åt konstnärligt skapande – om jag minns rätt var det tygtryck – och jag tror att det var så hon försörjde sig också. Inkomsterna var små, men det var utgifterna också. Hon hade inga barn eller särskilda sociala plikter.

Jag minns att det radioinslaget vållade en livlig debatt i vår diskussionsglada klass. De flesta kände väl instinktivt att Anna levde ett sunt liv – men utan klocka! Hur kunde hon hålla ordning på något utan klocka? Hur kunde hon veta när det var dags att äta? Att borsta tänderna? Ringa mamma?
Det gick naturligtvis alldeles utmärkt. Anna är i dag dessutom en stadgad flerbarnsmor och klokare än de flesta jag känner. Om hon äger en klocka eller inte, det vet jag inte.

Det där radioinslaget gjordes för femton år sedan och vi som lyssnade var en grupp högpresterande tjugonågonting. Det jag undrar är om det hade vållat samma debatt i en likartad grupp i dag – unga medierookies är i dag troligen mer tekniskt avancerade på ett helt annat sätt än vi var, men det finns också en annan debatt om tidsanvändning och ”livspussel” än vi levde med då.

Mina barn går i en skola där de själva – tillsammans med läraren – lägger upp sin skoldag efter sin individuella studieplan. De tar paus när de vill under dagen. På deras skola finns alltså inte ”10.00-10.40 Historia” eller ”14.00-14.10 Rast”. De har en starttidpunkt på morgonen, en tid när lunchen serveras och en gå-hem-tid. Det är allt. Du jobbar med ditt skolarbete tills du uppnått de kunskapsmål du ska nå. Når du längre är det bra, men det är inte tiden som bestämmer hur mycket du ska lära dig, utan målen. xxxxxxxx

Tro fanken att man inte behöver armbandsur då.

Undrar hur mina barn kommer att förhålla sig till minuter och sekunder när de blir vuxna? Kommer de att bli besatta av tiden som en slags motreaktion, eller kommer de att bli mer oberoende?

Tillbaka till fyrtioårskalaset. Ironiskt nog var det jag och min familj som hade en tid att passa, eftersom vi lämnat hunden hemma och hundar blir galna om de blir lämnade ensamma för länge. (Kloka djur. Människor blir självklart också rubbade av ensamhet. Men vi pratar inte om det.) Därför behövde vi lätta lite tidigare än alla andra. Eftersom både jag och min man glömt våra mobiltelefoner och festen var i en hyrd lokal utan några av ett modernt hus många tidsindikatorer inom synhåll, fick vi snegla på ingenjörernas armbandsur. Vilken tur för oss smygtittande tidsletare att de var väl tilltagna med stora siffror på urtavlan!

Men vad man ska med tidsmätare med möjlighet att läsa av hundradelssekunder på ett roligt kalas, det övergår mitt förstånd. Så tillvida festen inte övergick till säcklöpning och potatisrejs på tid efter vi lämnat. Då hade man kunnat behöva stoppur. Fast kanske bara ett enda.
xxxx

Mer byrålådesrensning. I dag lite kortare:

Jag läser i Dagens Nyheter om journalisten Fredrik Belfrage, som blir intervjuad i samband med sin sextioårsdag. Han säger:

”Jag älskar att styra min egen tid. De flesta säger att den största förmånen är pengar, bilar eller resor, men för mig är möjligheten att styra min tid det främsta privilegiet.”

Fredrik snappar.

Tömningen av byrålådan fortsätter i dag med:

Vi föds, som bekant, nakna och ensamma. Men vi föds också utan schema och tidsplan. Sedan fyratimmarsregeln tagits bort, flyter det första året för de allra flesta svenska bebisar och deras föräldrar ihop i ett tidlöst spektrum av amning, vaggande och barnvagnspromenader. Natt och dag blir enheter som man mest noterar, och den enda tid som är relevant är hur många timmar föräldrarna och barnet får sova. I sinom tid utformas ett dagligt mönster av sov- och matrutiner. Men till skillnad från Skalman behöver inte barnet och de unga föräldrarna en klocka för att hålla ordning på hur det ska vara – det sköter en inre, mänsklig rytm om.

Så med tiden ska de unga föräldrarna återgå till arbetslivet, och därmed klocklivet. Väckarklockan ställs igen. Tiden påverkar många begrepp i den unga medborgarens liv: det finns femtontimmarsbarn, lunchsov och fruktpaus. Inte allt är så dumt – med en yttre struktur finns referenspunkter för barnet att utvecklas mot, och föräldrarna att hitta sitt föräldraskap i. Men orsakssambanden blir med tiden de motsatta jämfört med barnets första år. Istället för att äta lunch för att du ätit lagom med frukost och därmed är hungrig fyra-fem timmar senare, vilket gissningsvis är runt elva-tolvtiden, äter du lunch för att klockan är tolv och att man då bör vara hungrig. Du börjar handla efter klockan i stället för att se den som ett hjälpmedel.

Detta börjar mycket tidigt; redan på dagis börjar ungarna att träna på klockslagen – märkligt nog i första hand efter en gammaldags urtavla med visare, trots att de flesta tidsangivelser numera ges digitalt. Kanske en pedagogisk finess, vad vet jag – lite som när vi på Journalisthögskolan fick lära oss radioteknik på de uråldriga bandspelare som skolan hade till förfogande, med motiveringen att ”kan ni göra radio på de här, kan ni göra radio på allt”. Kan du skilja på den stora visaren och den lilla, blir du alla klockors betvingare! Eller något sådant.

Vi började göra som alla andra med vårt första barn. Delade lika på föräldraledigheten – hoppsan, det kanske inte alla gör – och jag började jobba igen på halvtid när bebisen var sex månader gammal. Det innebar två saker. Dels vojade sig alla kvinnorna på min arbetsplats – ett statligt bolag med nittioåtta procent andel kvinnor i arbetskraften och en snittålder på femtiofem om jag minns rätt – över det lilla lilla barnet som nu var övergivet av sin mor. ”Nej, han är med sin pappa, och det är jättebra”, sa jag och spände ögonen i dem. Kaffeskedarna stelnade i kopparna. Med pappan! Hur ska det gå för den lille!

Dels började ett pusslande med timmarna. Jag skulle bara arbeta deltid, eller som det heter: femtio procent. Av vad då? I detta fall var det femtio procent av trettiosju veckotimmar, vilket gav ett veckopensum om 18,5 timmar, vilket gav nästan en arbetstid om tre timmar och fyrtiofem minuter om dagen, men bara nästan. Ännu krångligare blev det när kalendern ställde till det med helgdagar – hur mycket skulle jag jobba då? Till alla vi löneslavars lycka finns det andra människor som arbetar heltid med att klura ut sådana här saker, så jag fick allt utrett och kunde arbeta vidare enligt schema.

Det konstiga var bara att det var fler som var intresserade av att jag skulle vara på plats inom dessa noga uträknade tidsramar, än av vad jag verkligen gjorde under där nästan fyra timmarna varje dag. Det gick alldeles utmärkt att bara sitta och läsa sin e-post hela dagen – jag smattrade iväg svar till kunder, chefer och medarbetare och verkade mycket effektiv, men vad skapade jag egentligen? Vad bestod?

Min avdelning flyttades till en annan del av landet, och i samband med det väckte jag mitt gamla enmansföretag till liv igen. Vid det laget hade vi två barn och tillvaron var än mer komplex. Men genom att vi inte behövde följa någon annans klocka kunde vi ändå få till en lugn tillvaro. När det var dags för dagis, fick barnen börja klockan nio. Det gjorde att vi kunde sova tills vi vaknade – små barn vaknar tidigt, så det hände aldrig att vi försov oss. Men det gjorde att barnen kunde vidmakthålla mer av sin naturliga dygnsrytm. Vi fick veckor som var mer regelbundna: inga bistra veckodagsmorgnar och långa helgsovmorgnar, utan det var revelj ungefär samtidigt veckan lång, för så blev vår gemensamma familjerytm. Nu – mer än ett halvt decennium senare, och trots att vi har skolbarn som måste upp en viss tid – har vi kvar den rytmen.

xxx

Publicerar den närmaste tiden texter som jag skrivit i andra sammanhang, men som inte blivit tryckta eller synliga på annat sätt, men som kanske kan vara intressant läsning för fler (min byrålåda vägrar samtala med mig). Jag kallar dessa texter Försök, för de är inte klara. Men så här:

Ibland händer det saker som gör att det man gjorde i går känns som om det skedde för flera år sedan, kanske i ett annat liv. Ett dödsfall, en olycka, en katastrof som skärper blicken, och du ser vad som är viktigt. Det kommer en klarhet i dina handlingar – för en tid, kanske för hela livet.

Jag får en sådan känsla när jag tänker tillbaka på våren 2007 då den stora väskdebatten rasade över de svenska kultursidorna.

Man noterade i kommentarerna att så kallad lyxkonsumtion något som allt fler kunde ägna sig åt, och därmed blivit banaliserad. ”Den exklusiva modeindustrin är inte längre så exklusiv. Inte bara Ikea finns över hela världen, det gör också de klassiska franska lyxhusen”, skrev Dagens Nyheter då på sin ledarsida.

Varumärkeshysterin sågs som en del av det ökade välståndet. Allt fler hade bättre löner och en dyrbar väska var inom räckhåll. Men osade det inte lite noveau riche? ”De som bör veta vem och vad man är, vet det utan att handväskan är försedd med stora logotyper. Att köpa pråligt signalerar osäkerhet. Och därför är det också helt i sin ordning att vara sparsam med luncher och att välja buss före taxi”, skrev Susanna Popova i Svenska Dagbladet .

Dagens Nyheters Fredrik Söderling intervjuade omvärldsanalytikern Christina Cheng:
”Valet att minska sin konsumtion, down-shifting, är en stor trend i USA. Framöver kommer det coola och smarta vara väl valda prylar gjorda med små resurser, säger Christina Cheng. Du köper din svindyra fleece-tröja från Patagonia gjord på PET-flaskor och återvunnen fleece. Vi kommer att fortsätta unna oss lyxen att köpa dyrt, men vi kommer inte att köpa lika mycket.”

Jaha. Strindberg och hans gelikar hade en fejd om krigarkonungar – i min generation är det väskor vi fajtas om. Olika är det.

Och så kom den 17 november 2007 då IPCC, FN:s klimatpanel, beskrev läget för jordens klimat.

Kort därefter blev det tydligt att den amerikanska bomarknaden var byggd på veka pålar med stora konsekvenser för den globala ekonomin. Kunde vi ens lita på kapitalismen längre? Hade globaliseringsmotståndarna rätt hela tiden? Vem ska man tro på när det är så här?
De fina väskorna känns så långt borta i dag.

För mig personligen var det aldrig snack om att äga en väska från Hermès eller Gucci, hur vackra de än kan vara. Som jag skrivit om i min bok, Växla ner, har jag tagit ett beslut om att försöka leva så långsamt och nerväxlat som möjligt. Periodvis har jag fått vända och vrida på alla slantar, och när jag har lite mer pengar går de åt till sådant som att investera i nya bas-jeans till mig eller cykelhjälmar till barnen. Traditionell lyxkonsumtion får helt stryka på foten. Jag försöker i och för sig alltid köpa varor av god kvalitet, eftersom de håller längre, men att äga något bara för ett välkänt varumärke eller för att kunna flasha med ett visst emblem, det finns det inte ekonomiskt utrymme för. Så min livsstil är ett exempel på det som omvärldsanalytikern i citatet ovan nämnde som en trend, downshiftning, eller nerväxling som vi säger på svenska.

Men låt oss stanna kvar vid 2007 och lyxen. Citatet från Dagens Nyheter ovan visar på en diskussion som började föras då – att de traditionella lyxprodukterna demokratiserades. Medelklassen världen över blev större och började få råd att köpa de signaler om välmående som varit tillgängliga endast för de mer välsituerade grupperna i samhället. Långresor till exotiska solstränder, märkeskläder, White Guide tipsade envar om möjliga gourmetmåltider. Bling-bling blev ett begrepp och man skulle pimpa sin bil.

Ett mig närliggande exempel är min födelsestad, Lund. När jag var liten på 1970-talet var Lund en stad där det sannolikt var mer vanligt att ha vänsterradikala åsikter än inte. Husen var nergångna och det gick lätt att få tag i ett slitet gathus på Nöden. Vi cyklade överallt och ingen hade en pappa som var höginkomsttagare – i varje fall inte så att det var märkbart för oss ungar. Jag kände inga riktigt rika eller riktigt fattiga människor. Däremot kände jag professorer och gästforskare från fjärran länder, och jag åt tandoori chicken innan jag klämde en hamburgare för första gången. Även på 1980-talet, då jag var i tonåren och resten av världen drabbades av yuppies, var Lund en cyklandes stad där det var coolt med jesussandaler och utanpå-skjorta. Vi brukade gå till några av studentställena som hade en mer tjusig prägel, som Göteborgs nation, och göra oss lustiga över de ytliga människorna i Henry Lloyd-jacka, där de unga männen hade hårband och kvinnorna rosa tofs.

Det var så vi från Lund gjorde. Vi var djupa, liksom, typ, satt på Café Balzac, pratade om Frankrike och London och rökte Gauloise.
Jag flyttade ifrån staden 1991, och där någon gång hände något med själva Lund också – inte för att det hade med min flytt att göra, det var mer ett sammanträffande. ”Kärnkraft nej tack”-klistermärkena försvann, gathusen lyxrenoverades och såldes för tokbelopp. Helt plötsligt började man tala om Lund som ”brat city”. Espresso House-kedjan föddes då i ett korsvirkeshus på Sankt Petri kyrkogata. Det byggdes köpcentrum utanför centrum, vilket ledde till trafikinfarkter av ett slag som staden aldrig upplevt. Lund blev populär som studentstad för att den var så pittoresk.

Så den stad som jag kände som proggig där ingen hade ett öre över, förändrades på några år till en välmående ort där många hade en slant kvar till lyxkonsumtion men inte så mycket tid. Och på sitt sätt var det härligt – äntligen kunde vi köpa riktig buffelmozzarella till tomatsalladen. Äntligen slapp man åka in till Malmö för att handla kläder – allt fanns i Lund. De slitna gamla byggnaderna blev vackert renoverade, och det var bra – många hus riskerade en för tidig död genom proggerans slitage. Det finns numera till och med ett surdegsbageri mitt på Bullis – trevligt och gott, men det är en bit från Barsebäcksmarschen.

Fast om Lund, de fattiga studenternas Lund, kunde bli ett brat city på bara några år – ja, då måste något ha hänt med världen. Var det så, att lyxen blivit banal? En var mans rättighet att bära Prada och känna sig hemma på Fifth Avenue?

Lyxen är helt enkelt inte vad den varit. Vad ska den göra som vill leva i lyx, när så många andra gör det? Försvinner inte lite av glädjen i lyxen då, den där fulsnygga känslan av att ha koll och vara lite förmer?

IPCC:s rapport och finanskrisen bidrog till att ruska om många av oss, och ekonomiska realiteter har gjort att vi inte kan lägga pengar lika enkelt på en ny väska eller en flott resa. Just när jag skriver detta ser jag i klädbranschens tidning Habit att flera av de stora billighetsklädkedjorna går mycket bra, medan smalare modeföretag får stänga sina butiker och modemässorna har svårt att dra utställare. Min slutsats av detta är att vi har kvar vanan att konsumera, men inte längre råd att köpa saker av bättre kvalitet. Lågkonjunkturen har förstärkt bruket att köpa, slita och slänga – inte att välja kvalitet och tänka långsiktigt. Och vad händer sedan, när det blir högkonjunktur igen?

Vad är lyx i dag? Nog är belugakaviar, diamanter och haute couture fortfarande åtråvärt och svårtåtkomligt för de allra flesta, och dessa mer klassiska lyxmarkörer kommer stå sig över tid. Men när minsta gangstarappare bär guld, och tjejen i grannhuset klär sig i Burberry och manolos till vardags, gungar lyxbåten betänkligt.

Jag tror att det är helt andra företeelser som är samtidens lyx. Som att kunna styra över sin egen tid. Ha ett arbete som man trivs med, kunna fokusera på en sak i taget eller känna sig nöjd. Att kunna ta ett steg tillbaka och beskåda en pengabombad omvärld som rusar runt i sin designade tillvaro som råttor i hjul, och tycka att det där, det är nog lite fattigt det.

Man brukar säga att namn betyder något. Att det är lättare att ta sig fram här i världen om man heter Wallenberg eller Wachtmeister eller så. Och visst kan det vara så, även om jag tror att det lika gärna kan vara hindrande att ha ett högprofilnamn i “fel” sammanhang.

Jag hette tidigare Larsson i efternamn. (Om namnbytet har jag redan skrivit här.) Det var inte alltid fel att heta Karin Larsson. Två gånger hade jag ekonomisk nytta av att ha Karin Larsson som namn.

Första gången var när Göteborgs konstmuseum hade sin stora Carl Larsson-utställning. Det var 1992. Jag gick dit med pappa, om jag inte minns helt fel. Jag tror att det bara var vi två. Det visade sig att man gick in gratis på utställningen om man hette Carl Larsson eller Karin Larsson (som hans fru). Så jag gick in gratis!

Min farfar hette Karl Martin Larsson. Synd att han inte levde 1992. Då hade vi fått dubbel rabatt. Han hade gillat utställningen.

Andra gången var 1993. Jag bodde inneboende på tolv kvadratmeter utan dusch hos en snäll kvinna på Alströmergatan 8 i Stockholm. Nu hade jag fått tag i en liten etta ute i Råcksta och behövde en säng. Eftersom jag gick på Journalisthögskolan och inte hade några pengar, sökte jag mig igenom Dagens Nyheters radannonser. Se där! “Dux-säng, 500 kr.” Perfekt. Jag ringde numret, och en äldre mansröst svarade vänligt. Jo då, sängen var inte såld, och jag var välkommen att komma och se den.

Så jag åkte iväg till mannens adress - det var på Linnégatan, så det var ett helt reko äventyr för en 22-årig blond studentska - och knackade på dörren. Han bodde ensam i en paradvåning. Högt i tak och fullt med vackra kvalitetsmöbler. Däribland en Duxsäng med ekgavlar. Jag slog till. För att besegla affären bjöd mannen mig på kaffe i små blommiga koppar. Han berättade att det var många som hade ringt om sängen, men att han valt mig för att jag hette Karin Larsson. Han hade en gång känt en annan Karin Larsson, i Uppsala, och därför tyckte han att jag skulle ha den.

Sängen är i dag sönderhoppad av mina två barn och ekgavlarna står i ett uthus. Men min man sover varje natt i min Karin Larsson-säng.

Så visst kan ett namn vara betydelsefullt.